Time is up!? Eller?

Jag är inte så peppad till att blogga, det blir så mellan varven. Jag känner att det blir samma lika hela tiden. Hur fantastiska barnen är, hur bra träning är och vad för gott jag smackat i mig. Personer vi träffat, ställen vi besökt, tankar om ditten och datten. 
Ja en blogg om lite allt möjligt. Jag är bloggtrött. Men samtidigt är bloggen ett underbart verktyg för att minnas. Jag kan ibland kolla i arkivet och förundras över hur stora barnen blivit, att dom har förändrats så till utseendet och jag känner mig exakt lika som för några år sen. Fast mycket starkare. Men lika i sinnet. Deras utveckling, barnens, är astronomiska mått om man jämför med den förändring jag gjort/gör!
Så häftigt och skrämmande. Tiden som gått så långsamt i tonåren, samma tid rusar nu fram i ljusets hastighet. Hinner vi med allt?
Hinner vi älska livet? 
Jag vill det. Jag tänker göra det! 
Man är sin egen lyckas smed. 
Är du din, eller är du beroende av andra ska ge lyckan åt dig? 
Det ena kanske inte utesluter det andra, det finns personer som gör mig lycklig. 
Men det är bara jag som kan bestämma mig för att vara lycklig. 
Hinner vi älska livet? 


#1 - - Karin:

Ja, man är verkligen sin lyckas smed - det är och har varit mitt lilla motto under åren :) Och sluta inte blogga - vi är nog många som älskar att läsa om barn och mat och träning, och framförallt att se dina fantastiska bilder. Mer! Kram!