Mama Star

Usch vad jag hatar folk som snorar och hostar på bussen. Idag är jag en sån.
Sviterna från min äckel-förkylning är inte helt över. Jag är ff något av en kraxade korp.
Den torra luften på bussen river och sliter i halsen på mig när jag andas.
Tårarna står på kö i ögonvrån för att kasta sig ringlandes ner på min ny makade hy.
Hostar en gång till.
Men ingen bryr sig, ingen hör. Alla är uppslukade av den egna tiden. De lugna 20 minuterna innan stressen kommer. Lugnet efter morgonens bestyr och före alla måsten på arbetet.
Det är Ingen som orkar bry sig om mina kraxande vingslag, mina tårar eller hostattacker.
Skönt.