30 år av tjat

Ibland så funderar man på om det är verklighet.
När man var tonåring så kretsade mycket i livet kring en själv, man var en central punkt i samhället, alla blickar riktades mot en. Jag hade aaa-aaaa-aaaldrig kunnat ta på mig en cykelhjälm Aldrig. Hur skulle det se ut.. Jag kommer inte ramla, va inte larvig. Det är tufft att vara tuff.
 
Idag tänker jag. Äh vem är jag för dom jag möter?
Ingen speciell, jag är jag, dom är dom och livet går vidare. Vad dom tycker om mig och min hjälm spelar ingen roll. Jag mår bra, jag har en fin familj, underbara barn och fantastisk man. Vänner i massor. Älskade och säkert lite hatad.
 
Vi är människor allihopa, ingen bättre än en annan. Vi har alla hjärtan som slår.
 
Jag har hjälm på mig när jag cyklar. Pappa är glad. Det tog bara 30 år av tjat.
 
Undra om Vincent kan sätta på sig pyjamasen om 30 år,eller borsta tänderna, jag tjatar ju så att jag blir lila i fejan.
 
 
 
 
 
#1 - - Anna:

Så sant. Jag har ju som du vet alltid haft hjälm men jag går inte ut utan mascara. Kanske inte är samma lika.
Vi får hoppas att han fått på sig jamasen tills dess. tihi.
Kram

#2 - - Anna:

Glömde skriva, FRIDA vilka fantastiska bilder!
Du är galet duktig! Du har blicken för det.