Pling Plong
Tiden har varit helt fantastisk.
Jag vill inte att det ska vara slut på våra lugna, lata och sköna dagar tillsammans.
Det är så mysigt att vara hemma med henne. JA med båda barnen!
Det har varit så bra, bra att få hem Vincent tidigt på eftermiddagarna, bara vara vi och rita, prata, skratta, spela spel, njuta av livet och av barndomen. Vara tryggheten fast på ett glatt vis inte bara vardag.
Jisses jag är så rädd för tåget som kommer in på perongen nu, jobba-tåget. Vardagen då man jobbar. För hjulet.
Tänk om jag glömmer bort det här!
Tänk om vi inte minns hur det är att ta det varligt, njuta, andas och låta bli med alla jäkla måsten.
Fan också.
Man gör så roligt man vill att det ska bli. Jag tror helt klart på det. Man är sin egen lyckas smed.
Klyscha kanske men jag tror på det.
Nu har vi andra förutsättningar, nu vet jag vad jag har här hemma. Jag vet att de mina är här. Trygga med Pappan sin. Deras kapitel och värme.
Jag får jobba för dom, för mig med. För jobbet. Mitt älskade jobb. Jo för jag älskade ju mitt jobb, hoppas att glädjen finns där inne, långt bort på det dammiga lagret. Rad 15 hylla 7. Hittar jag den tro?
Jag hör hur han ringer på dörren men jag struntar i honom. Han får inte komma in. Jag håller honom utanför. Vi har ju en säkerhetsdörr.
Herr Ågren, hör du det? Du är inte välkommen, ta ditt pick och dra!
Ligger här i min säng och en tår rullar ner för min kind (preggohormonerna kanske).
Du skriver så fint Frida, jag älskar din blogg men du borde bli lite bättre på att uppdatera den!!!!!
Kram och god natt!