Minnen i silver och svart
Det föll sig så väl att jag satt vid ett fönster och tittade ut över Sverige som i 800 km/h försvann under våra vingar.
Jag tittade ut med ansiktet tätt, tätt mot rutan och mina andetag gjorde imma på det frostbitna ovala fönstret.
Då såg jag något vackert! Det var solens strålar som blänkte i det mörka vattnet långt under oss. Det speglade sig i silver och landet blev svart, en naturlig kontrast.
Plötsligt såg jag allt klart och förstod vilket landskap som visade sin vackra sida för mig.... Jag tog fram min lilla Nikon. Jag tittade runt omkring i kabinen, lite generad och lycklig satt jag där i Business och tog ett kort på mina minnen som rusade fram några kilometer ner.
Jag ville peka och ropa:
-Hallå alla! Ser ni det jag ser? Det där är mina minnen, min barndom! Där växte jag upp...
*KLICK*
Ah, vad vackert! Och sa fint skrivet. Fick en tar i ogat. <3